Bussresa till Visingsö
den 08 september 2018
En lördagsmorgon i början av september samlades vi, ett gäng förväntansfulla Auroror, utanför Frimurarehuset i Linköping för att äntra bussen som skulle ta oss till Gränna och Visingsö. Regnet skvalade och paraplyerna var uppfällda, men humöret var gott. För många av oss var detta ett äventyr eftersom vi inte varit på ön sedan skolresan i mellanstadiet. Och det var länge sedan!
Vår eminenta guide denna dag var Margareta Carling från Linköpings Guideklubb, som tagit med sig all sin gedigna kunskap om ätten Brahe som härskade på Visingsö och runt södra Vättern under de stormiga och ofta dramatiska femton- och sextonhundratalen. Fascinerande berättelser som hon serverade med både humor och glimten i ögat.
När den underbart vackra ruinen av Brahehus passerades hade solen brutit igenom alla regnmoln och strålade ner på både ruiner, buss och människor.
Brahehus, som Per Brahe d.y. byggt som änkesäte åt sin hustru Kristina Katarina Stenbock, men som hon aldrig hann flytta in i. Hon råkade nämligen dö före sin man. Som det kan gå!
Slottet byggdes mellan åren 1637 och 1650. Dessvärre stod det inte länge på förrän hela härligheten brann ner. Det hände redan 1708.
Väl över på den mytomspunna ön Visingsö väntade mycket att se och uppleva. Att ön överhuvudtaget finns beror på att jätten Vist kastade ut en stor grästuva i sjön för att hans gumma skulle kunna ta sig torrskodd över till västgötasidan.
För att även vi skulle kunna ta oss torrskodda över fick vi använda oss av den färja som trafikerar Gränna – Visingsö en gång i halvtimmen. Det gällde både buss och Auroror.
Det första som mötte oss på ön var den mäktiga och vackra slottsruinen Visingsborg. Även detta slott uppfördes av Per Brahe d.y. och stod färdigt 1662. Oturligt nog drabbades även Visingsborg av en eldsvåda och blev till murar och aska 1718. Man kan väl därmed påstå att Per Brahe hade lite otur med sina byggprojekt. Till slottet hörde 2000 fruktträd och frågan är hur de klarade branden. Det vet vi inget om.
På öns sydspets kan man ana resterna av ytterligare en slottsruin, Näs slott. Detta slott var betydligt äldre. Det uppfördes under medeltiden och var Sveriges första riksborg. Men hör och häpna, slottet brann ner till grunden år 1318 och de murrester som finns kvar håller sakta men säkert på att förpassa sig själva ner i Vätterns djup. Det verkar med andra ord inte vara någon större mening med att projektera slottsbyggen på Visingsö.
På Visingsö finns också två fantastiska kyrkor, Brahekyrkan och Kumlaby kyrka. Brahekyrkan uppfördes i vanlig ordning av Per Brahe d.ä. och hans brorson Per Brahe d.y. och stod färdig 1636. Kyrkan har inte brunnit och står där ännu, fylld till brädden med de allra vackraste och dyrbaraste klenoder. Bland annat finns där en predikstol som saknar motstycke, om man bortser från den exakta kopia som placerats i en kyrka på fastlandet. Brahe beställde nämligen två stolar för säkerhets skull. Den ena fraktades från Åbo sjövägen och den andra landvägen.
Kumlaby kyrka är från 1100-talet och saknar de extraordinära utsmyckningarna som finns i Brahekyrkan. Men den är ändå rikt utsmyckad av medeltida målningar på väggar och tak. När Brahekyrkan stod färdig, grundade Per Brahe sin trivialskola och använde den gamla kyrkan som skollokal. Via en mörk, trång och brant trappa kan man ta sig upp i tornet, varifrån man har en härlig utsikt.
På norra Visingsö finns en annan märklig sevärdhet som inte är så gammal, Tempelgården. Templet, som är en exakt kopia av Akropolis i Aten, men gjord i trä, uppfördes år 1913 av teosofen Katherine Tingley. Det var inför teosofernas världskongress. I den spektakulära byggnaden drev Tingley en Raja Yogaskola.
Så småningom blev byggnaderna konstmuseum och flyttades då från sin ursprungliga plats i Stigby till den nuvarande platsen i Säby. Både byggnader och trädgård är idag fyllda med skulpturer och konst av Visingsökonstnären Olle Krantz. Nytillkommet är keramiktillverkning och utställningar av konstnären Cleo som driver stället idag, tillsammans med sin make.
Visingsö är en frodig och bördig ö. Här finns, förutom stora gårdar med både odling och djur, äppel- och vinbärsodlingar. Dessutom finns Sveriges största sammanhängande ekskog på ön. På 1830-talet planterades 300 000 ekar, som skulle användas för skeppsbyggen. Idag, efter nästan tvåhundra år, är ekarna färdiga att skördas. Problemet är bara att inte en enda båt idag byggs av ekträ. Alltså får skogen stå orörd som ett fantastisk monument över svunna tider.
Text och bild: Anna-Karin Cardell